söndag 13 maj 2012

Utvärdering av Göteborgsvarvet 2012

Sååå, utvilad efter en natts sömn och har nu ätit hotellfrukost & sitter i bilen påväg tillbaka till Västerås. Tänkte sammanfatta loppet och hur det kändes!

Vaknade upp igår morse (12 maj) och började med en rejäl hotellfrukost bestående av bacon, ägg, pannkakor, mackor, yoghurt, kaffe & juice. Tog en sväng på stan & sedan käkade vi lunch vid 12.30. En riktig husmanskost-lunch men lax, potatis & broccoli.

Vid 14-tiden hade jag & pappa bytt om, tagit oss med spårvagn till slottskogsvallen där startområdet var. Vi såg på storskärmen att den första löparen just sprungit in i mål, och alltså sprungit halvmaran på 1 timme & 21 sekunder. Galet? Ja!

Klockan tickade på, ställde mig i toakön men insåg snabbt att jag inte skulle hinna. Fick hoppa det! Som tur var ställde jag mig endast i kön för att jag kanske kunde ha gått, inte för att jag verkligen behövde. Min startgrupp, nr 12, skulle starta 14.51. Klockan var nu 14.40 & solen tittade fram mer & mer. Insåg att det nog skulle bli väldigt varmt med löparjackan som jag hade på mig, trots morgonens kyla i luften. Men hade ingen chans att lägga ifrån mig jackan så jag behöll den på.

Starten går & klockan har nu slagit 14.51. Börjar springa och hör publikens jubel. Efter cirka 500 meter inser jag att jag borde tagit av mig jackan. Solen gassar & jag ser inte en enda med jacka på. T-shirt, linne & shorts. Här kommer jag i jacka & långbyxor. Fan. Börjar svettas någon kopiöst efter bara någon kilometer men tänker inte stanna för att montera av nummerlapp och krångla, och vad skulle jag göra av jackan? Tänkte iallafall inte bara slänga den i hopp om att den skulle vara kvar. Nåja, mer svett, högre förbränning var min tanke. Bara två timmar kvar.

Passerar 2-kilometers skylten & en snubbe skriker "bara 19 km kvar". Ja man tackar. Formen känns bra än så länge trots värmen. Håller ett ganska skönt tempo och rycks med i stämningen. Springer förbi några vätskekontroller men känner ingen vidare törst så väntar ett tag. Efter att jag passerat 5 km-skylten har vi kommit upp på Älvsborgsbron, en dryg lutning upp på bron & blåsten är rätt rejäl. Motvind. Men det flyter på. När bron är avklarat & nerförlutningen kommer känns det bra. Men plötsligt får jag kramp på högersida av magen och är tvungen att sakta ner. Fan, inte nu igen tänker jag. Lyckats få sådan kramp tidigare som suttit kvar i flera kilometer. Saktar ner ytterligare, hukar mig framåt och krampen försvinner, helt plötsligt! Lättnaden. Ökar farten igen.

Nu är vi på hisingen vilket är en väldigt flack sträcka men hyffsat folktätt ändå. Blåsten avtar mellan husen & värmen blir värre. Jackan vill jag egentligen bara kasta av mig men biter ihop. Njuter av skuggade partier och vindpustar. Tar min första energidryck efter jag passerat 9 km. Tempot känns bra & efter jag passerat 10 km tror jag att jag ligger på cirka 57 minuter. Osäker men det kändes bra!

Nu börjar chipet som sitter med kardborreband runt vristen att skava på hälen. Försöker i farten att rätta till det men misslyckas. Försöker förtränga att det skaver men är tillslut tvungen att dra upp bandet en bit på benet & det slutar skava för en stund. Det glider tillbaka efter en stund & jag får helt enkelt ignorera skiten. Vid 11 km börjar benen kännas lite tunga och jag sänker farten en aning. Efter jag passerat 13 km-skylten springer vi upp på Götaälvsbron som har en lutning uppåt en ganska bra bit. Nu är det tungt. Kämpar mig upp för bron och kan inte annat än pusta ut när jag nått "toppen" av bron. Jag släpper på nerför och publiken hejar på, det hjälper. Jag rycker en energidryck vid 14 km och nu är det en svag lutning uppåt längs heeeela avenyn.

Det är svettigt utav bara helvete, ingen vind. Jackan går inte att dra ner för nummerlappen är i vägen. Armarna går knappt att dra upp för att den sitter åt så pass. Svett. Sol. Svett. Sol. Ge mig en vindpust! Tar vara på se skuggade partierna. Vid toppen av avenyn rycker jag vatten och fuktar munnen.

Vänder om och passerar 17 km-skylten. 4 kilometer kvar. Jag är trött i benen nu. Och så sjukt svettig. Enda tanken i huvudet är hur lång tid det är kvar.. Och nu är jag så trött. Kom igen nu för fan.

Passerar 18 km-skylten. Bara 3 kvar. Cirka 16 minuter. Så lite. Hör publiken skrika och en kille tar sin tidning, skriker "kom igen nu" och smäller mig på rumpan. Haha. Biter ihop. Nu är det varmt. Så varmt. Lutning uppåt mot målområdet. Åh vad varmt det är. Är jag framme snart? Passerar 19 km-skylten... Bara 2 kvar. Kom igen ny för fan säger jag åt mig själv.

Passerar över en bro, lutningen upp på bron är inte nådig. Alldeles för brant, mina beeeen. Men biter ihop. Efter bron kommer 20 km-skylten. Snart där. Kom igen nu. Svetten sprutar. Så jäkla varmt. Benen är tunga, huvudet vill men benen vill bara stanna NU.

En backe till. Upp mot målgång. En rejäl backjävel. Så trött. Hör publikens jubel. Ökar farten. Jag orkar. Kom igen. Kommer in på slutspurten och ökar farten, folket framför är i vägen, försöker snirkla för att komma fram. Inne på målområdet, publiken på läktaren hejar. Jag hör mamma & Kristoffer skrika. Jag börjar kuta in mot mål. Passerar säkert 30 pers! Ser att klockan är 16.50.37. Jaa?! Har jag klarat under 2 timmar? Ingen aning.

Passerar mållinjen, hukar mig fram. Så varm, så trött. Fäller några tårar. Får världens andnöd och är tvungen att hålla upp armarna in luften för att få luft. Jag har klarat det. Jag gjorde det. Får vattenstänk i ansiktet och svalas en aning. Jag är så glad. Mina fötter värker. Jag är så trött & så jäkla svettig. Tar emot medaljen & ler när funktionären säger "grattis". Jag gjorde det!

På tiden 1.57.52 som dessutom är personbästa. Detta är bland det bästa! Upplevelsen, stämningen & känslan av att klara av det. Älskar det!

Tack för allt stöd! Betyder jättemycket.

4 kommentarer:

Johanna sa...

Duktiga du!

Anonym sa...

Underbart och utförligt skrivet :)
Bra jobbat Anna!

/Johanna Tahvanainen

Sara Ekvall sa...

Du är grym syster! :) Hade varit kul att få vara där och heja och kolla men jag får ta det nästa år. Riktigt bra kämpat i alla fall, du är verkligen en inspiration! :) PUSS! <3

Alexandra sa...

Hahha skön kille! :)

Tänk om man hade ens hälften av ditt krigartänk. Imponerande.