Allt går i perioder. Ena sekunden känns allting bra men sen kan det bara gå två sekunder och allting känns hopplöst, omöjligt och skittråkigt. Tyvärr återkommer känslan av hopplöshet allt för ofta. Det handlar om jobb, och alla måsten som kommer med det. Ingenting har känns säkert sedan över ett halvår tillbaka egentligen. Vikariat hit, vikariat dit, kontor läggs ner, man får hoppa in extra hit och extra dit, ännu mer extra. Extra extra extra. Det är otroligt frustrerade att kanske från ena dagen knappt veta hur man nästa gång lönen kommer, ens kommer kunna försörja sig. Och jag vet att allting löser sig, det gör väl det till slut, men efter att få höra att det kommer lösa sig hundra gånger per dag ger bara orden sämre och sämre innebörd. Vad betyder det egentligen?
Jag hatar att gnälla. Det gör jag verkligen. Det finns värre problem än så, jag vet. Men det senaste två månaderna må saker ha löst sig, till slut, men, det har för tusan varit fler motgångar än framgångar. Ibland undrar jag bara hur många fler motgångar man orkar med.
Vad blir nästa?
1 kommentar:
Puss. Puss. Puss!!!
Skicka en kommentar