Efter att ha läst ett inlägg i en blogg om att flytta ifrån sin familj kom nu jag på tankarna att jag är faktiskt en av dem.
Jag har flyttat 63 mil ifrån min familj. Visserligen är Kristoffer från Västerås men när jag flyttade upp, rykte han in i lumpen, så jag var mer eller mindre ensam just då. Måste ha varit väldigt bestämd när jag tog steget och flyttade upp hit.
Det jag saknar mest är när jag hör alla vänner säga "Ikväll ska jag hem till mina föräldrar och äta middag". Då känner jag, åh, tänk om jag också skulle kunna göra det, men då har jag en restid på 10 timmar tur och retur, så det går ju inte! Samtidigt så uppskattar man varje gång man träffar sina föräldrar mer, och vi är ju faktiskt bara ett telefonsamtal bort.
Jag måste ju faktiskt tillägga att jag är lite stolt över mig själv som vågade göra något så stort som att flytta så långt.
1 kommentar:
Vi är i samma sits ja :) Kul att läsa att du också kom att tänka till lite angående det där ;) Och jag kan inte annat än att hålla med - vi SKA vara stolta över oss själva som faktiskt tagit steget! :) Du bor dock i min HEMSTAD, hur trivs du och vart bor du? :)
Skicka en kommentar