15 september 2012 - loppet

Jag kände direkt under veckan som var att uppladdningen egentligen inte varit på topp under sommar. Alldeles för få löppass på längre sträckor, inga direkt snabba löppass för att öka farten, kosten har varit halvdan, alldeles för mycket fest och gottigheter. Sen att dessutom åka utomlands en vecka innan med en hel del onyttigheter där också. Trots att vi trodde att hotellets gym skulle vara mer utrustat än det var så uteblev alldeles för många träningspass. Uppladdning, sådär alltså.

Mitt sista pass innan loppet körde jag på onsdagen den 12 september. 7 km lugnt tempo, sega ben.

Trots att målet om att slå föregående tid på halvmaran gnagde i bakhuvudet kände jag ändå att kravet på mig själv efter den kassa uppladdningen inte kunde vara mer än att komma under 2 timmar. Det är väl ändå en okej prestation, tänkte jag. Pappa kunde inte vara med och starta på grund av svid i halsen, så jag var ensam denna gång.

15.45 står jag och väntar på att få starta. 16.15 var det dags för startgrupp D att ge sig iväg. Hög musik dånar ur högtalarna och jag känner mig rätt taggad ändå. Svårt att inte svepas med i stämningen! Nedräkningen börjar, och där var jag iväg. Precis när jag passerat "plattan" man kliver på för att chipet ska registrera min starttid hör jag pappas rop från publikhavet "det är inte så långt kvar!". Jajjemän... Då kör vi tänkte jag.

Jag har lite svårt att komma igång. Några kilometer tickar på, har kanske kommit tre kilometer och känner mig inte riktigt på topp ännu. Fortsätter att springa, får känslan av att det går för sakta. Alla runt omkring mig ser ut och springa så sakta. Jag måste nog öka lite känner jag, men vågar inte ta i för mycket, tänk om jag inte orkar. Aja, jag fortsätter väl såhär... Kommer upp vid Kungsholmen och passerar 5 kilometer, ligger rätt bra i tid som jag kan utläsa från klockan som tickar vid 5-kilometersmarkeringen. Väljer att inte fundera mer på tiden utan att fokusera på att känna efter hur löpningen känns. Efter cirka 6 kilometer början äntligen benen komma igång och segheten börjar släppa. Nu känns det lätt och jag svävar fram trots att känslan om att det går sakta fortfarande hänger kvar. Vädret är underbart, strålande sol och cirka 15 grader. Perfekt löpväder med andra ord.

Jag börjar närma mig 10 kilometer och tänker, oj, nu är det nästan bara hälften kvar. Det här går bra. Jag passar 10 kilometer och tittar på klockan som även här är placerad bredvid skylten. Oj, jag tror jag ligger rätt bra till, tänkte jag. Milen på ungefär 55 minuter, ja, men om jag lyckas hålla detta kan jag nog slå min tidigare tid. Det känns fortfarande bra i benen trots att min vänstra vad har stelnat till en aning, nästan som att jag nästan är påväg att få sendrag. Ignorerar det och fortsätter, det känns bra. Funderar ytterligare på mitt förra års Stockholm halvmara och grinar illa kring hur jag faktiskt kände då, hemska tanke.

Nu är jag på slottsbron och har snart sprungit 13 km. Pappa står vid slottet och när jag springer förbi ropar han att det ser bra ut och att jag ligger bra i tid, han följde mig via sms. Yes, tänkte jag, nu kör vi. Möter alla som precis passerat 20-kilometersskylten och försöker vända blicken åt andra hållet. Jag. Vill. Inte. Se. Jag har alltså nu cirka 8 kilometer kvar. Andas. Vägen upp efter 13 kilometer mot Söder är en seeeg backe. Når backens slut och snart ser jag 14-kilometersskylten. Mina ben. Jag börjar känna mig seg i benen och börjar bli trött i fötterna.

När jag närmar mig 15-kilometersskylten skiner jag upp. Jag ser 2-timmars farthållarna för startgruppen innan mig, vilket innebär att jag är garanterad att komma in i mål på 1 timme och 55 minuter. Är det sant tänker jag? Ökar farten litegrann och kommer ikapp dem. Lägger mig bredvid dem ett tag men kommer på mig själv, orkar jag lite mer? Jag är trött, men jag passerar dem ialllafall. Tänk att jag, kommer att komma in under 1 timme och 55 minuter. Jag vänder mig om några gånger efter jag passerat dem och snart ser jag dem inte längre. Oj, vad trött jag är nu. Jag är så trött i benen.

Springer ett bra tag och tror snart att 19 km-skylten borde komma när som helst. Springer och springer, är trött, tittar runt, publiken är rätt dålig på att heja och löparna runt omkring mig ser trötta ut. Ge mig pepp! Någon?! Jag behöver er! Till slut kommer en skylt... FAN, det var bara 18 km-skylten. Andas. 3 kilometer kvar. Hur ska jag orka? Cirka 16 minuter. Jag orkar.

Vid 19-km skylten kommer backen. Den fruktansvärda backen. Lååång och seg. Många löpare börjar gå. Det gör INTE jag. Hör en tjej ropa från publiken, "Kom igen, sista backen nu!". Just det! Sista backen! Ja, ja, ja. När jag tagit mig upp för backen är jag så seg, så trött i mina ben att jag knappt orkar släppa på i nedförsbacken. Känns som att benen bara vill vika sig.

Ända ner mot sista raksträckan är det svag nedförsbacke. Det känns okej, jag är snart klar. 1 kilometer kvar, ungefär 5 minuter och 30 sekunder. Tänker då "5 minuter är så lång tid", orkar jag? Jag är så trött nu. Jag vill bara lägga mig ner. Påväg upp mot mål ser jag pappa "Han ropar, det ser skitbra ut, SUPERTID". Jag blir nästan sentimental och helt lycklig. Försöker öka på sista målsträckan men är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Passerar 21-km... 0,98 meter kvar. Jag springer i mål, trampar på "plattan" och känner lyckan, och tröttheten, segheten, känslan. Den känslan. Är tvungen att stanna upp precis innanför mållinjen. Mina ben viker sig nu tänker jag. En funktionär säger åt mig att gå framåt så jag inte blir påsprungen, tror jag kläcker ur mig "Men jag är så trött...".

Möter upp pappa strax därefter och får ett glatt besked. Jag har slagit mitt personbästa med nästan 6 minuter. Min tid blev 1.52.47 vilket betyder att hållt en snittfart på cirka 5 minuter och 19 sekunder. Jag blir chockad, glad men framför stolt. Så oerhört stolt över mig själv! Vilken prestation! Håller krampaktigt i min medalj och kan nästan inte sluta titta på den. Det känns som att jag vunnit guldet, nästan. Känslan var, eller snarare är, helt obeskrivlig. Jag kunde inte vara mer stolt.

Tack för alla peppningar, lyckoönskningar och gratulationer. Jag är så glad!