Började dagen med cyklandes i regn ner till stationen. Gick bra! Fick inviga mig mössa. Väl nere på stationen ser jag att tåget är försenat med 10 minuter, som slutade i ca 19 minuter. Inte bra!
Dock tur för Karins del, som hade försovit sig. På 10 minuter var hon på centralen. Verkligen bra jobbat! Haha.
Rätt intressant lektion hade vi. Tog tåget tillbaka 11.52, och här börjar allvaret. Började med att vi alla fick stå upp. Karin hittade en plats och jag satt mig bredvid en kille, eller man kanske man ska säga. Linn står bredvid mig. Då stiger det in två herrar (och inte för att låta rasistisk på något vis, de två var mörkhyade) som ställer sig bakom mitt säte. Efter ett par sekunder börjar det sprida sig en hemsk odör, riktigt surt svett. Jag klarar inte av att sitta kvar ochy går fram till Karin, Linn följde efter. Vi började gapskratta och drog upp sjalen över näsan. Jag lovar, denna odör spred sig i HELA vagnen. Två tjejer satt i sätena bakom Karin och började också skratta.
Man såg på folk att de lixom undrade vad det var som luktade. Det satt en söt karl bredvid Karin som också kände av lukten, eftersom han rynkade näsan och satt och småskrattade.
I Kvicksund, eller om det var Kolbäck kliver en tjej på och sätter sig bredvid mannen som jag satt bredvid i början. Efter ca 5 minuter börjar hon smått traska bakåt i vagnen och gör en "gud-vad-det-luktar-min". Vi börjar skratta igen.
Sedan blir två säten nästa längst bak i vagnen lediga och två tjejer vinkar att vi kan sätta hos där. Lukten fanns där också. Den hade allstå tagit över hela vagnen! Svettlukt, SUR svettlukt. Tjejerna hade även känt denna lukt.
Väl framme i Västerås kunde man andas igen.
Sjukt att en vanlig tågresa mellan Eskilstuna och Västerås kan sluta i ett helt blogginlägg.
1 kommentar:
Haha, var det det era miner och platsbyten handlade om? Konstigt att jag inte kände något! haha
/rumslig-Linn
Skicka en kommentar