Stockholm Halvmaraton 2011

Nu är loppet avklarat! Den som inte har upplevt detta bör göra det någongång under sin livstid. Stämningen är helt otrolig. Det går inte att inte få världens endorfinkick.

Loppet då, hur kändes det för mig?

Jag var oerhört laddad innan, hade hällt i mig en celsius, vädret var toppen, det var mycket folk som sprang och ännu fler som stod och hejjade. De första 4-5 kilometrarna höll jag & pappa i ett ganska högt tempo, benen kändes riktigt bra! Sedan började jag känna mig lite tung i benen, fan, var min enda tankte. Hur ska detta gå? Pappa kände sig stark och efter cirka 11 km valde vi att dela på oss. Pappa låg en bit före och efter ett tag såg jag honom inte. Benen var fortfarande tunga för min del och tankar som "nu är det bara 10 km kvar..." uppstod i huvudet, det var inte bra alls... Något som var lite psykiskt jobbigt var att när man passerade 13 km-skylten mötte man de som nyss passerat 20 km-skylten och var därmed näääära mål. Då visste jag att jag skulle ta mig runt en runda på cirka 7 km runt söder också.

När jag passerat 14 km-skylten var det riktigt tungt och jag kände att jag behövde energi. Längre fram sprang jag förbi funktionärer som delade ut energi-bars, tog ett par tuggor och hällde i mig lite energidryck, i farten, för att inte tappa tid. Kändes sådär i benen trots energin. När jag passerade 18 km-skylten sprang jag helt på autopilot, tankar som "nu ger jag upp, jag orkar inte mer, fan, jag börjar gå nu..." uppenbarade sig i huvudet, men jag ignorerade tankarna och gav mig fan på att inte stanna. Jag höll fortfarande ett rätt bra tempo. Mellan 18-19 km kom en seg backe som jag inte alls behövde, men jag joggade med korta, snabba steg uppför och sedan kom en nedförsbacke som jag kunde släppa på och slappna av. När jag passerat 20 km-skylten tittade jag på klockan och såg att jag var i riktigt bra tid för att klara loppet under 2 timmar, vilket var målet, samtidigt som jag sa till mig själv att det fick gå som gick.

Jag försökte öka farten sista kilometern men det var kanske bara ett par sekunder snabbare. Benen var stumma och jag var sååå trött. När jag passerade 21 km-skylten återstod bara 98 meter och jag såg målet, jag försökte öka men lyckades knappt. Efter målgången stod pappa där som kommit in cirka 3 minuter innan mig. Hur bra som helst! Jag avslutade loppet med tiden 1.58.26 och jag är så himla nöjd. Jag klarade det!