Fin helg med familjen i Göteborg med god mat, öl, värme & Göteborgsvarvet. Tänkte köra min uppdatering kring hur varvet kändes denna gång!
Lördagen började med brakfrukost på hotellet, därefter gav vi oss ut på stan & shoppade lite! Lunch vid 12-tiden & sedan var det dags för mig att svira om till träningskläder. Pappa kunde tyvärr inte delta i år på grund av känningar i hals, så jäkla typiskt.
Värmen i Göteborg igår, 18 maj, var galen. Det var tropiskt, kändes som att man klev ut från en flygplan vid medelhavet ungefär, där värmen slår en i ansiktet. Cirka 27 grader varmt & ännu varmare när solen stekte i ansiktet. Luften var liksom kvav.
Jag och pappa åkte upp till starten i god tid för att slippa stressa omkring bland så många människor. Spårvagnsresan var bara den helt galen varm & man blev svettig av att bara sitta still.
14.29 gick starten för
startgrupp 11 vilket var min startgrupp. Med tanke på att det är cirka 3000 pers i varje startgrupp tar det givetvis lite tid att komma fram till "chip-plattan". När jag klivit över den började jag springa, rätt lugnt. Första kilometern var varm, otroligt varm & jag började svettas i princip direkt. Och känslan redan då var att detta varv kommer bli tufft rent värmemässigt. Även vätskemässigt då man förlorar så pass mycket vätska under sådan hetta!
Jag började också efter första kilometern känna spänningar i främre skenbensmusklerna på båda benen. Kändes nästan som ett ihållande sendrag som höll i sig till strax efter 5 km, otroligt irriterande. Det var inte på grund av vätskebrist då jag verkligen varit noga med vätskeintag några dagar innan & även under dagen. Nåja, när jag passerade 5 km-skylten kände jag väl inte mig riktigt på G ännu, värmen var som sagt ett faktum, jag upplevde det trångt och kunde inte komma fram riktigt som jag ville.
När jag passerat Älvsborgsbron och vi begav oss ut mot Hisingen började det kännas lite bättre. Spänningarna försvann iallafall. Runt 8 km kom det värsta skyfallet jag någonsin upplevt. Det var som att någon satt med en hink och hällde den rakt över skallen på mig, lägg till världens största fläkt som blåser med sådan kraft att man mer eller mindre kastas åt sidan. Denna vind var dessutom fylld av grus och annat. HELT dyngsur var jag, från topp till tå, och grusig och lerig överallt! Med mobilen kramaktigt i handen för att försöka skydda den från regnet så gott det gick. Under denna sträcka tappade jag helt fokus och det enda jag tänkte på var min telefon som inte fick bli blöt. Haha!
När regnet avtagit kändes det riktigt skönt. Detta skyfall var nog till stor fördel för många löpare på grund av värmen! Efter regnet vart det lite kvavt. Men löpningen flöt på ganska fint ändå tills vi närmade oss 13 km-skylten, nu började det kännas lite segt i benen. Götaälvsbron närmade sig och den är känd för att vara riktigt seg. Det kändens dock ganska bra för mig, men jag blev åter igen irriterad på löpare som mitt i backen börjar gå och blockerar löpare som vill springa förbi.
Jag var dessutom noga med att dricka vid nästan varje vätskekontroll för att se till att fylla kroppen på vätska. Främst energidryck då. Efter 15 km-skylten börjar den långa vägen upp längs hela avenyn, en svag lutning uppför i nästan 2 km. Den är rätt tuff och jag kände mig lite seg i benen. Jag visste dock att mamma & syrran skulle stå någonstans och heja, så det motiverade lite ändå. Upplever det åter igen trångt och irriteras.
Luften är fruktansvärt kvav & varm & jag känner mig så klibbig överallt. Lite halvstumma ben också. När jag passerar 17 km-skylten är det många löpare som börjar gå men som de flesta vet så
stannar jag inte. Hur jobbigt det än är. Jag är riktigt seg i benen och får verkligen fokusera och tänka på att det är så lite kvar. Fram till 19 km springer jag i någon sorts dvala och tänker bara på att det snart är slut. Jag försöker öka för att jag känner på mig att min tid inte alls kommer bli så som jag tänkt.
Efter 20 km väljer jag att öka på och sista backen upp mot målgång svider rejält i benen. Jag närmar mig arenen och springer på i riktigt bra tempo! Inne på arenan hör jag pappa skrika "ÖKAAA!", jag inser då att min tid förmodligen passerat 2 timmar för länge sedan. Jag passerar säkert ett 30-tal löpare och kliver därefter på chip-plattan.
Jag är i mål.
Och så kommer skyfallet. Nej, inte igen tänker jag, men bara & gilla läget. Dyngsur igen. Kanske lite svalkande skönt också i och för sig. Jag tar emot medaljen och får ett grattis! Jag har ingen aning om vad jag sprungit in på för tid. Jag förväntar mig strax över 2 timmar och blir lite bitter av bara tanken.
Jag går snabbt in på Göteborgsvarvets hemsida för att kolla upp min tid och ser att jag kommit under 2 timmar. SKÖNT. 1.59.05 blev min tid och det är förstås en tid jag är nöjd med om man tänker till väderförhållandena. Hade det varit annorlunda väder hade jag troligtvis blivit lite bitter.
Pappa berättade sedan att det kommit flera människor in mot mål som i princip ramlat ihop, fått dropp och blivit burna in i mål av sjuksköterskor. Till och med eliten hade uttalat sig om ett tufft varv med tanke på värmen. Så, over all får jag nog vara nöjd!
